Det här är mitt ställe – om trygghet och identitet i offentliga miljöer

Alla har vi platser som känns “våra”. En bänk vi alltid sätter oss på. Ett café där vi kan andas ut. En plats där vi blir vår bästa version av oss själva.

Som arbetsterapeutstudent – med bakgrund som designer – funderar jag ofta på vad som egentligen gör en plats till “mitt ställe”. Det är sällan en slump. Det handlar om känsla, men också om funktion, tillgänglighet och sammanhang.

Och just därför är den offentliga miljön så viktig att ta på allvar i arbetsterapi. Där möts vi, tränar vi, återhämtar vi oss – ibland utan att ens veta om det.

När en plats får betydelse

I arbetsterapi pratar vi mycket om meningsfull aktivitet, men ibland glömmer vi att platsen där den sker kan vara en förutsättning för att aktiviteten ska fungera. Och att själva platsen i sig kan vara terapeutisk. Att bara få vara någonstans där det känns tryggt, tillgängligt och förutsägbart – det är en viktig grund.

Det kan handla om en fysisk trygghet: att platsen är lätt att ta sig till, enkel att förstå och möjlig att lämna när man vill. Men också om emotionell trygghet: att få vara anonym om man vill, eller igenkänd om det känns bättre. Och – kanske framför allt – om identitet: att få känna “här får jag vara jag”.

Exempel på hur olika grupper kan hitta och använda “sitt ställe”:

Personer med postcovid eller hjärntrötthet:

  • En halvtyst innergård med bänkar i skugga och få visuella intryck.
  • En promenadslinga med tydlig början och slut, gärna med möjlighet till vila längs vägen.
  • Ett bibliotek med stora fönster och bra belysning, där man kan sitta utan att behöva interagera.
  • En paviljong i en park där man kan andas i fred men ändå vara bland andra.

Personer med ADHD:

  • En skatepark eller ett utegym där rörelse är förväntat och ingen ifrågasätter intensitet.
  • Ett kafé med lite liv och rörelse, där man kan titta på folk och vila blicken samtidigt.
  • En gångväg där man kan gå och prata i telefon eller spela in röstanteckningar.
  • En plats där man får vara ifred men ändå har överblick – t.ex. högt upp eller med ryggen mot en vägg.

Personer i utmattning eller stressrelaterad ohälsa:

  • En trädgård, kyrkogård eller kolonilott där tiden känns långsam och inga krav ställs.
  • Ett mindre museum eller galleri som upplevs lugnt och inspirerande.
  • En strandkant eller sjö där man kan sitta och titta på vatten (hjärnvila).
  • En plats med mjuka ljud och möjlighet att göra samma sak flera gånger, som t.ex. mata fåglar.

Seniorer med nedsatt ork eller kognitiv svikt:

  • En plats nära hemmet med god belysning, bänk i rätt höjd och närhet till toalett.
  • Ett café där man känner igen personalen och där det är lätt att beställa.
  • Ett aktivitetscenter med möjlighet till fika, enklare gymnastik och social samvaro.
  • En park med tydliga gångvägar, blommor och möjlighet att prata med andra eller bara titta på livet.

Att skapa förutsättningar för att hitta sitt ställe

Som arbetsterapeuter (eller blivande sådana) kan vi vara med och identifiera, kartlägga och uppmuntra dessa platser. Vi kan hjälpa människor att våga gå dit – eller att hitta en ny. Vi kan också prata om varför det är okej att en plats betyder något, och varför det är värt att prioritera den i sitt schema.

Vill du läsa mer om hur vi kan använda miljö som ett konkret verktyg i interventioner? Då kan du kika på blogginlägget “Arbetsterapi utomhus – mer än bara promenader” där jag listar både enkla och mer avancerade exempel på hur natur, stad och djur kan bli resurser i träning och återhämtning.

Eller läs “Tillgänglighet på riktigt” om du är nyfiken på varför vissa ställen inte alls känns “mitt ställe” – och vad vi kan göra åt det.