Min bakgrund som designer har lärt mig att detaljer spelar roll. En yta att luta sig mot, en ljuddämpad zon, ett träd som skuggar från solen – sådant kanske inte märks direkt, men påverkar hur vi mår. När jag nu utbildar mig till arbetsterapeut, ser jag hur viktigt det är att dessa små detaljer också kan vara stöd för återhämtning.
Och jag tänker ofta på det där: hur skulle det se ut om vi designade våra offentliga miljöer med mikropauser i åtanke? Inte bara för att hålla tempot, utan för att tillåta oss att stanna upp?
Vad är en mikropaus – egentligen?
Mikropauser är inte bara en arbetsmiljöfråga. Det är en grundläggande strategi för att reglera energi, minska stress och öka närvaro i vardagen. Det handlar inte om att ta semester – utan om att skapa små öar av återhämtning mitt i det vanliga livet. Och det kan ske precis var som helst: vid ett trafikljus, på en trottoarkant, eller i ett skuggigt hörn av en park.
I arbetsterapi pratar vi om “aktivitetsbalans” – att inte bara fylla livet med görande, utan också med återställande. Mikropauser är just sådana stunder.
Vad kan en mikropaus i stan vara? Här är några exempel:
- Att få stå still i ett litet hörn av en park utan att bli iakttagen.
- Att luta ryggen mot en solvarm stenmur när man väntar på bussen.
- Att sitta på en bänk under ett träd, där lövens rörelse dämpar ljudet från stan.
- Att få andas i fred i ett offentligt toalettrum där belysningen inte är bländande.
- Att klappa en offentlig “husdjurshund” i ett seniorcenter eller vårdmiljö med öppen tillgång.
- Att bara få betrakta – människor, väder, trafik – utan att behöva delta.
Det är inte aktiviteter som kräver något. Det är platsens tillåtelse att göra inget som gör skillnaden.
Vem behöver mikropauser mest?
Många av oss. Men särskilt:
- Personer med hjärntrötthet, postcovid eller stressproblematik.
- Personer med ADHD, som ofta behöver självreglering genom kort vila eller miljöbyte.
- Äldre personer, där vila och pauser ofta är en förutsättning för fortsatt aktivitet.
- Vem som helst som lever i ett högt tempo, men saknar möjlighet till återställning.
Vill du läsa mer om hur olika grupper kan hitta sina trygga platser i staden? Då rekommenderar jag blogginlägget “Det här är mitt ställe”, där jag går djupare in på identitetsskapande och känslan av tillhörighet i det offentliga rummet.
Hur kan vi arbeta arbetsterapeutiskt med mikropauser?
Vi kan:
- Identifiera befintliga platser för återhämtning i en persons vardag och lyfta deras betydelse.
- Skapa “kartor” eller rutiner för pauser: t.ex. att alltid vila på samma plats under en promenad.
- Träna på att ta pauser, inte bara att fylla dem – något som inte alltid är självklart.
- Samverka med kommuner eller aktörer för att påverka utformningen av miljöer där mikropauser kan bli möjliga.
I inlägget “Arbetsterapi utomhus – mer än bara promenader” skriver jag mer om hur vi kan använda utomhusmiljöer som en resurs i arbetsterapi – både spontant och strukturerat.
Design för pauser
Som designer är jag van vid att tänka på detaljer. Som arbetsterapeutstudent börjar jag se hur dessa detaljer är avgörande – inte bara för estetik eller funktion, utan för återhämtning, delaktighet och livskvalitet.
Kanske behöver vi börja prata mer om pauser inte som undantag, utan som en integrerad del av vardagens rytm. Och kanske kan vi – tillsammans – börja designa för det.