När miljön säger: vi litar inte på dig
Jag fastnade för en artikel på forskning.se om hur miljöer inom tvångsvård påverkar beteende och började tänka på vad miljön egentligen signalerar till oss.
Studien bygger på ett tvärvetenskapligt arbete där bland annat sjuksköterskor, arkitekt, kriminolog, folkhälsovetare och designer har samarbetat för att förstå hur miljöer inom tvångsvård påverkar människor. Ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv blir det särskilt intressant, eftersom fokus inte bara ligger på säkerhet utan på hur miljön påverkar människors möjlighet att fungera i sin vardag
En häkteschell. Bild: Kriminalvården
På platser inom kriminalvård, som fängelser, SiS hem och rättspsykiatri, är miljön aldrig neutral, eftersom den alltid kommunicerar något redan innan någon har sagt ett ord.
Material som rostfritt stål, fastskruvade möbler och olika former av övervakning är inte slumpmässiga val, utan en medveten design som ska tåla våld, sabotage och kontroll. Samtidigt väcker det en fråga om vad som händer när en miljö från början är utformad utifrån antagandet att något kommer att gå fel.
Forskning från Göteborgs universitet visar att sådana miljöer inte bara skyddar, utan också signalerar förväntningar om hur människor förväntas bete sig. När en miljö antyder att någon kommer att förstöra eller inte går att lita på, finns det också en risk att människor börjar agera i linje med just den bilden.
Miljödesign inom kriminalvård
En central insikt i avhandlingen av Franz James är att hårda och kontrollerade miljöer inte enbart minskar risker, utan också begränsar människors möjligheter i vardagen.
Det kan handla om att rörelsefriheten minskar, att sömn påverkas negativt och att känslan av trygghet försvagas, vilket i sin tur påverkar hur människor beter sig och mår över tid. På så sätt kan miljön bidra till en självförstärkande effekt, där en plats som är utformad för att hantera oro också riskerar att skapa mer av just den oron.
Det lilla som gör stor skillnad
Det intressanta i forskningen är att lösningarna inte nödvändigtvis behöver vara stora eller dramatiska, utan ofta handlar om genomtänkta detaljer i vardagen.
Ett exempel som lyfts är en garderobslösning med en galge som släpper vid fel belastning, vilket gör den säker ur ett suicidpreventivt perspektiv samtidigt som den fortfarande fungerar i vardagen.
En häkteschell. Bild: Kriminalvården
Det kan vid första anblick verka som en liten teknisk detalj, men rymmer något större. Möjligheten att hänga upp sina kläder handlar inte bara om förvaring, utan om att få tillgång till vardagliga handlingar som signalerar normalitet, värdighet och självständighet.
Det visar också att det inte behöver vara en motsättning mellan säkerhet och respekt för individen, utan att båda kan rymmas i samma designlösning.
Från kontroll till omsorg
Kanske är det här det viktigaste skiftet som forskningen pekar på, att vi behöver gå från ett tänkande där säkerhet och omsorg ställs mot varandra till en förståelse där de kan integreras.
När miljöer börjar utformas med fokus på faktorer som bättre sömn, möjlighet till rörelse, igenkänning och en känsla av normalitet, förändras också vad miljön signalerar till den som befinner sig där.
Istället för att kommunicera misstänksamhet och kontroll kan miljön börja förmedla något annat, att det går att vara där utan att gå sönder.
Det här är också miljödesign
Frågan gäller inte bara miljöer inom kriminalvård och tvångsvård, utan säger något mer grundläggande om hur vi formar platser överlag.
Miljödesign handlar ytterst om relationen mellan människa och plats, och om hur den relationen påverkar våra möjligheter att fungera i vardagen.
Därför är den kanske viktigaste frågan inte alltid hur vi förhindrar problem, utan vilket beteende vi faktiskt bjuder in till genom den miljö vi skapar.
Den här typen av frågor ligger nära det vi arbetar med inom Vardagsfunk, där fokus inte bara handlar om vad människor gör, utan vilka förutsättningar de får genom sin omgivning. När vi pratar om struktur, stöd och fungerande vardag handlar det ofta lika mycket om miljön som om individen.