Innan jag började studera arbetsterapi jobbade jag som designer. Jag har i många år arbetat med att skapa lösningar som ska fungera för människor i vardagen – vilket i grunden är just det arbetsterapi handlar om. Skillnaden är kanske att jag idag tittar ännu mer på varför något inte fungerar, inte bara hur vi kan lösa det.
När jag går genom stan ser jag saker som andra kanske går förbi. Detaljer i materialval, kontraster, lutningar, flöden – sådant som påverkar tillgängligheten men sällan märks förrän det blir ett hinder. Som designer kunde jag tänka ”det här känns fel”, men som blivande arbetsterapeut kan jag också sätta ord på vilka kroppar, sinnen och förutsättningar som riskerar att utestängas.
Och just där, i skärningspunkten mellan form, funktion och funktionsvariation, blir arbetsterapi en viktig röst i det offentliga rummet.
Tillgänglighet är inte bara ramper
Det är lätt att tro att tillgänglighet handlar om att bygga en ramp. Men det är mycket mer än så. Det handlar också om:
- Kontraster som hjälper personer med nedsatt syn att urskilja nivåskillnader.
- Ljusstyrka och ljudmiljö, som kan påverka personer med autism, ADHD eller hjärntrötthet.
- Möbleringens flexibilitet, så att personer med olika typer av rullhjälpmedel kan ta plats.
- Informationens form, så att skyltar och instruktioner också är kognitivt tillgängliga.
Tillgänglighet behöver också finnas på det som kallas kroppens villkor. Det betyder att vi inte bara utgår från vad en plats har, utan hur den upplevs av någon med begränsad ork, sensorisk känslighet eller kognitiva svårigheter.
Vad ser en arbetsterapeut som andra inte ser?
En arbetsterapeut är tränad i att göra aktivitetsanalyser. Vi tittar på vilka moment som krävs för att kunna genomföra något – men också vilka som kan skapa stress, smärta eller otrygghet. När jag rör mig genom stadens miljöer idag, ser jag därför något mer än estetik:
- Jag ser hur släta golv kan bli halkiga för den med gånghjälpmedel.
- Hur en trappa utan kontrastmarkeringar blir osynlig för någon med nedsatt syn.
- Hur en offentlig toalett kan ha rätt mått men fel ljus – och därför aldrig används.
Allt detta påverkar vem som vågar vara ute, vem som känner sig trygg och vem som orkar delta i samhället.
Samarbete mellan designer och arbetsterapeut
I mitt drömscenario arbetar arbetsterapeuter och designers tillsammans – både i planering av offentliga miljöer och i uppföljningen av hur de faktiskt används. Det är först när vi förstår användarens behov på djupet som vi kan designa miljöer som är tillgängliga på riktigt.
I inlägget Arbetsterapi utomhus skriver jag mer om hur det offentliga rummet inte bara kan vara tillgängligt, utan även användas aktivt i behandling. Och i Mikropauser på stan utforskar jag hur små viloplatser i offentlig miljö kan hjälpa både kropp och hjärna att återhämta sig.
För mig hör de här frågorna ihop. En bänk som är rätt utformad kan både skapa tillgänglighet och återhämtning. Ett tydligt skyltat lugnt rum kan både inkludera och stärka. När vi tänker på tillgänglighet som något mer än bara standardmått – då börjar något hända.